– Bryt mönstret Klopp

Innan landslagsuppehållet hade vi tvålat Arsenal med 4-0 och det var glada tongångar på Merseyside. Vår styrka i offensiven kunde försvara den defensiv som Jürgen Klopp och (eller) FSG valde att inte förstärka i somras.

Vi höll nollan med Ragnar Klavan mot Crystal Palace. Vi höll nollan med Dejan Lovren mot Arsenal. Men här idag får vi konstatera att de båda på hela taget är ett val mellan pest eller kolera.

Mot Manchester City fick Ragnar Klavan chansen. Det firade han med att öppna dörren till Aguero när argentinare ville löpa igenom och sätta dit 1-0 och allt därefter var väl snarare en kollektiv kollaps än något annat.

I hopp om bättring kom man på sig själv, att trots allt man borde ha lärt sig av historien, stå och skrika efter Dejan Lovren inför mötet mot Sevilla. Det tog fyra minuter och sen hade man ångrat det.

Inför dagens möte med Burnley valde Klopp återigen att rotera och därmed spela Ragnar Klavan - och till media hette det att Lovren hade en dålig rygg. Ändå satt han på bänken.

Vi kan börja med att diskutera detta daltande och roterande. För jag är övertygad om att det kostar jävligt mycket mer än vad det smakar. Vi visste inför säsongen vad som komma skulle. Det skulle bli många matcher och en trupp skulle sättas på prov. Samtidigt var förutsättningarna klara en vecka innan transferfönstret stängde och vi valde att vara nöjda. Hur sjukt nu det än var.

Men jag kan ändå inte i min vildaste fantasi faktiskt tro att Jürgen Klopp hade tänkt starta Ragnar Klavan i 60% av våra Premier League-matcher. Hur mycket jag än kan ifrågasätta kan jag inte ens ta den där tanken till mig.

Däremot tror jag att Klopp redan nu, bara fem matcher in på Premier League-säsongen, griper efter halmstrån och står konfunderad till vad han ska göra med detta försvar som nu släppt in åtta mål på en vecka.

Individuellt är spelarna för dåliga. Så är det. Organisatoriskt är det läge att börja undra. Men framförallt blir kombinationen en ren parodi när vi dessutom roterar runt på den ena dåliga mittbacken efter den andra och dessutom slänger in och ut målvakter i kassen och växlar ytterbackar varje match.

Idag var även Jordan Henderson, om än till all rätta, borttagen i rollen som spelfördelande sköld och helt ärligt verkade ingen veta vad de sysslade med de få gånger Burnley gavs bollen.

Enligt all ordning dominerade vi matchen från start till mål. Vi hade possession långt över 70% i stunder och efter 94 minuter hade vi skapat 35 målchanser. Men likväl stod det 1-1 på tavlan och Burnley var dessutom nära att åka hem med alla poängen.

Självklart var vi också det. Vår offensiv var, fram till den sista metern från mållinjen, återigen hur bra som helst under långa stunder. Philippe Coutinho saknar fortfarande ett ansiktsuttryck av att vara nöjd med hur allt har mynnat ut, men hans fötter har exakt samma precision i passningsspelet som när han varit som allra bäst. Mohamed Salah sätter dessutom fart på allt och behöver bara, fortfarande, jobba med sitt beslutsfattande vid den sista touchen.

Där finns egentligen hur mycket som helst att vara nöjd med. Jag vet att många här kallar mig domedagsprofet och obotlig pessimist. Jag är egentligen inte det. Jag har en stor tro på detta Liverpool. Jag har en stor tro på att vi varje vecka kan slå vilket lag som helst. I Premier League. I Champions League.

Men däremot har jag också lärt mig att Liverpool anno 2017 kan förlora när som helst. Mot vem som helst. Oavsett matchbild.

Vi är 3,5 månad från nästa transferfönster. En quick fix är helt enkelt att glömma. Samtidigt måste Klopp agera direkt. Vi kan inte låta osäkerheten i defensiven få kosta oss fler poäng och vi kan inte låta motståndare göra billiga mål vilka leder till att de därefter i lugn och ro kan kontrollera oss från sin egen box.

Vi var dåliga i avsluten idag. Men hur dåliga vi än var hade vi vunnit med 1-0 om Alexander Arnold vunnit sin nickduell, Ragnar Klavan inte tacklat bort Joel Matip och Emre Can visat något som helst intresse av att följa med Scott Arfield in mot straffområdet. Det är liksom återigen där skon klämmer.

Enligt mig kan Klopp välja på två alternativ.

Han kan bestämma sig vad av pesten och koleran som är värst. Han ställer Ragnar Klavan eller Dejan Lovren bredvid Joel Matip och så gör han det i 20 matcher. Ett mittförsvar är till för att bestå. Och inget annat.

Eller så bänkar han båda. Helst fram tills den dagen vi kan köpa två nya spelare och låta de lämna till de mitt- och bottenlag de hör hemma i. Och så spelar han Joe Gomez från och med nu. Det kommer krävas en inkörningsperiod. Det kommer säkert skaka om oss både en och två gånger till. Men det är något nytt och en start som både vårt lag och vi fans behöver.

Framförallt vill jag ha en öppenhet kring våra problem. Jag vill inte höra snack om att vi ”kunde gjort fem eller sex framåt”. Fine, det stämmer ibland. Men vi kan inte förvänta oss att det är det som krävs.

Istället tycker jag det vore uppfriskande att se Klopp drämma näven i bordet och säga att det är rent jävla scheisse. Är det att sälja ut sin spelare? Nje. Inte i dagens fotbollsklimat där det är så uppenbart ändå.

Jag förstår att jag också svär i kyrkan när jag lyfter upp Klopps ansvar i detta. Men det är såklart oundvikligt efter att ingenting förbättrats. Jag är enig i att Klopp ska ha tid. Men vilka ramar pratar vi?

Klopp gör sin tredje säsong (ett par omgångar 15/16 undantaget) och han har haft fyra transferfönster att förfoga över. I dagens fotbollsvärld är det ingen överdrift att påstå att det är en halv evighet.

Alla lag som huserar på Champions League-platserna just nu har managers som varit kortare tid i sina klubbar än så. José Mourinho har byggt en maskin av United på ett år och tre fönster. Guardiola i City likaså. Conte har gjort detsamma i Chelsea (hunnit vinna ligan därtill) och till och med en Rafa Benitez, som kom till Newcastle ett halvår efter att Klopp kom till Liverpool, har alltså fört ett lag genom Championship och upp i Premier Leagues tabelltopp.

Jag gör inga jämförelser i övrigt. Klubbarna har olika förutsättningar och arbetar på olika sätt. Men tiden är helt enkelt inte relativ enligt mig. 

Det Liverpool som spelar fotboll denna säsong ska vi förvänta oss ha med toppen att göra och vi borde framförallt vara besparade med att behöva se vissa av de mittbackar som kontinuerligt bidrar till att underminera allt det vackra vi producerar på annat håll.

Det värsta enligt mig är om vi låter det gå på. Ett intakt mönster av rotation, förvirring, individuella misstag och ett kollektiv som till slut ger upp. Jag vill se Jürgen Klopp agera och stå fast. Jag vill se en nystart och få chansen att drömma igen.