"16 dagars väntan på en ridå"

Alla visste vad som gällde. Alla skojade om det som skulle kunna bli ett faktum. Leicester hade inte gjort ett enda mål i Premier League under hela 2017 och efter att ha gått så långt så att man sparkat Ranieri, trots italienarens mirakulösa ligaguld i fjol, var folk inte sena med att lite cyniskt spekulera i att det var givet att deras vändning nu skulle komma. Mot the gift that keeps on giving, Liverpool.

För nu handlar det inte bara om plumpar i ett annars så fint protokoll. Det är en lång och plågsam rad. Det är Burnley. Det är Bournemouth. Och på bara några veckor är det Swansea, Hull och Leicester som nollat oss poängmässigt. Man förstår tyvärr de motståndarfans som skrattar.

Under 16 dagar hade Jürgen Klopp en endaste uppgift – vilken var att förbereda Liverpool för vad som komma skulle ikväll. Men redan efter 30 minuter började man undra om det verkligen var ett träningsläger eller en chartervecka man avverkat i La Manga. Det var värre än bakfullt division sex-agerande.

Att Leicester skulle komma med blodad tand, med spelare redo att bevisa sig, var knappast något vi inte visste. Efter att ha låtit Ranieri vandra på plankan var det nu bara upp till spelarna att ge ägarna rätt i sitt beslut. Och att då stå så handfallna som Liverpool gjorde är under all kritik.

Det var som att Klopp antingen inte sett Leicester en endaste gång under deras bästa stunder, eller att spelarna slått dövörat till. För det fanns ingen plan till hur vi skulle försvara mot deras långa spel och djupledsspel med sikte på Jamie Vardy.

Vårt mittfält saknade Jordan Henderson, men än mer förmågan att kommunicera, strukturera och hantera det motstånd man mötte. Jag är fortfarande inte säker på om de satte en fot rätt under de första 45.

I försvaret var det åter Lucas Leiva som tvingades till spel i Dejan Lovrens frånvaro och grundkurs ett på varje tränarutbildning bör vara att han aldrig får spela mot en hungrig Jamie Vardy. Det är som en Ferrari mot en Fiat.

Liverpool hade som sagt haft 16 dagar på sig att förbereda sig för vad som komma skulle men istället för att komma klädda i en ny, snygg, outfit verkade man ha letat fram det värsta skitet som man gick omkring med i mitten av januari. Det här var en påminnelse om allt vi trodde vi glömde efter matchen mot Spurs och ett bevis på att det nog snarare är de fina insatserna som är undantagsfallen än vise versa.

Med skador på Dejan Lovren, Jordan Henderson och Daniel Sturridge var bänken egentligen också obefintlig på alternativ och att en klubb av Liverpools dignitet ska stå så handfallna har jag väl nämnt vid så många tillfällen att det både räcker och blir över. Men det är samtidigt en klocka som måste få fortsätta klämta i huvudet på de som bestämmer i vår vackra klubb.

Jürgen Klopp har haft tre transferfönster på sig att ta Liverpool, som klubb, och dess spelarmaterial till nya nivåer, men återigen utgjordes vår stomme av Mignolet, Lucas och Emre Can – och utan en riktig striker. Det är knappt Championship klass, det där. Och då var ändå Mignolet bäst på plan ikväll. 

Men ser vi till ikväll är det extremt oroande att där inte fanns en vettig gameplan till att matcha ett Leicester, som spelade så förutsägbart som överhuvudtaget var möjligt, och jag börjar bli orolig för vart vi är på väg. Lösningarna verkar inte finnas i laget som helhet och vi lever idag endast på individuella bidrag av briljans, snarare än något annat.

Här och nu är vi helt enkelt för dåliga, i stort sett överallt. Topp fyra försvann ikväll. Det vågar jag tyvärr lova. Och hade man gjort en film om hur man fuckar upp det ordentligt hade de flesta rödklädda spelarna från King Power Stadium varit högaktuella för en huvudroll.